GÖTEBORG. Eufemismen kallas Framtidskontraktet, Socialdemokraternas politiska program, men det borde heta Kompromisskontraktet.
För vad ärt det som har kännetecknat denna kongress? Jo, ett SM – socialdemokratiskt mästerskap i kulisskompromisser – framförhandlade i något hemligt konferensrum. Därefter har ombuden fått agera skådespelare i plenum. Och likt nyfrälsta i någon väckelserörelse har de i talarstolen sjungit halleluja om hur fantastiskt enade de stå.
Carin Jämtin har skrutit med hur öppnare partiet minsann skulle bli. Det blev tvärtom. Ombuden har serverats färdigmanglade A4-kompromisser på hemsidan innan de skulle debattera de för partiet så känsliga frågorna: om vinster i välfärden, valet av ledamöter i verkställande utskottet, VU, och föräldraförsäkringen.
Förr i tiden fanns konflikten, den ärliga debattlustan och hettan i kongressalen. Sedan fick det så kallade redaktionsutskottet under ledning av partiordföranden försöka jämka. Eller peka med hela handen.
Men under Stefan Lövens ledning drar man sig inte ens för att förändra spelreglerna för partiet utan att ombuden informerats i kongresshandlingarna i förväg.
Plötsligt ställdes de inför etablerat faktum: antalet suppleanter i VU skulle öka till 8. En nödutgång då man inte har kunnat enas. Socialdemokraterna har därmed revolutionerat det svenska föreningslivet eftersom antalet suppleanter nu är fler än de 7 ordinarie! Finns det möjligen någon förstesuppleant?
Jag kan bara konstatera: kompromissviljan slog över i konflikträdsla. Om man inte vågar föra en öppen debatt och en öppen valprocess har partiet inte heller lärt sig läxan från de slutna rummens harakiri när Juholt valdes.