Välkommen till den parlamentariska verkligheten: Här har du din regeringskris, Stefan Löfven.
Minoritetsregeringen har ägnat ett par månader åt självförnekelse. Den inleddes i och för sig av den tidigare moderate talmannen Per Westerberg som av någon obegriplig anledning var säker på att Stefan Löfven i egenskap av regeringsbildare skulle få igenom sin budget.
Men fakta fanns ju redan på valnatten. SD fick i egenskap av vågmästare makten över det två budgetalternativen.
Ändå har finansminister Magdalena Andersson i veckor tjatat om att hon varit ”övertygad” om att budgeten skulle klubbas av. Sådana självsäkra uttalanden har enbart bidragit till att trigga Sverigedemokraterna.
Många märkliga argument har framförts i debatten inför budgetomröstningen. Ett är att alliansen av hänsyn till regeringen skulle avstå från att rösta på sin egen budget. Att oppositionen plötsligt skulle upphöra att existera innebär dock en mycket märklig demokratisyn.
Vi kan naturligtvis aldrig veta hur det hade gått om Stefan Löfven innan budgetomröstningen hade bjudit in till seriösa förhandlingar. Han hade kunnat fråga Anna Kinberg Batra vad Moderaterna och alliansen krävt för att lägga ned sina röster.
Det hade i alla fall varit en möjlighet. Och om den förhandlingen hade lyckats så hade nöjda socialdemokrater inte yppat ett ord om att alliansen avstått från praxis, när man inte röstar på sitt eget budgetalternativ.
Visst är det utmärkt med praxis då det skapar någon form av förutsägbarhet i riksdagsarbetet. Men som SD:s partiledarvikarie Mattias Karlsson påpekade så bröt Socialdemokraterna själva mot praxis för ett år sedan när brytpunkten för statlig skatt plockades ut ur budgetpaket.
SD bryr sig naturligtvis inte om någon praxis i hela världen. De vill för medlemmar och väljare visat att de har ett faktiskt inflytande i riksdagen. De vill göra allt för att sätta åt sin huvudmotståndare Miljöpartiet. Och en S-regering utan MP hade kanske rentav fått SD:s acceptans i en budgetomröstning. Vem vet.
SD försöker ge sken av att de gjort en seriös analys och övervägt fördelar och nackdelar med de olika budgetalternativen. Det är svårt att tro på. Mattias Karlsson tog tillfället i akt att presentera i princip hela partiets invandrarpolitiska program. Trots att det inte hade något att göra med partiets ställningstagande i budgetfrågan eftersom SD dömt ut alliansens och regeringens migrationsalternativ som lika dåliga.
Om inte rookien Stefan Löfven redan ringt Göran Persson så borde han göra det. Persson var under sin tid som partiledare och statsminister en mästare när det gäller maktspel och köpslående.
Löfven har nu bjudit in alliansen till förhandlingar, och genom att återremittera budgeten till finansutskottet kan regeringen skaffa sig respit. Ett problem är att Anna Kinberg Batra ännu inte formellt har sitt partiledarmandat. Det var alltså högst oansvarigt av M att dröja med kröningen av henne ändå till mars.
Alliansen bör givetvis agera konstruktivt i dialogen/förhandlingarna med regeringen. Glöm inte hur lojalt Ingvar Carlsson ställde upp i krisförhandlingar med regeringen Bildt 1992.
Risken är dock stor att det hela nu mynnar ut i ett enda gigantiskt ”blame game”, där alla skyller på alla. Där alla parter utnämner sig själva som bäst i klassen på politiskt ansvar. Kanske krävs det därför ett nyval för att de sju partier som inte vill samarbeta med SD lär sig hur man ska kunna samarbeta sinsemellan.
En sak är säker: Göran Persson hade bemästrat regeringskrisen betydligt bättre än Stefan Löfven. Persson hade sett den komma. Om den trots allt hade blivit ett faktum? Ja, då hade han rentav gillat utmaningen.
ERIC ERFORS