När Bengt Westerberg (FP) införde LASS, lagen om assistansersättning, löd prognosen 1994 att 7000 personer i genomsnitt skulle ha omkring 40 timmar personlig assistans i veckan.
Om den prognosen hade gällt för år 2013 hade kostnaden för statlig assistansersättning varit omkring 4 miljarder kronor. I stället var det närmare 16 000 personer som fick assistansersättning i december 2013 och genomsnittstiden var drygt 120 timmar i veckan. I stället för de 4 betalade staten ut 27 miljarder för personliga assistenter.
Vad säger då detta? 1. Att ett historiskt stort prognosfel har gjorts. 2. Att ministrar gärna underskattar utgifterna för att få igenom sin reform. 3. Att en viktig välfärdsreform uppenbarligen är felkonstruerad.
Siffrorna kommer från Inspektionen för Socialförsäkringens, ISF; senaste granskning av Westerbergs reform. Trots att ISF i en granskning 2012 varnade för att schablonen var 20 procent (!) för hög – och att de privat assistansföretagen ”överkompenserades”, med 2,3 miljarder kronor – höjde alliansregeringen timschablonen med 5 kronor till 280 kronor för i år.
Jag har för mig att den rödgröna regeringen ogillar vinster i välfärden. Beträffande LSS-bolagen är det befogat tala om rena miljardgåvor från staten.
Vad säger socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)?