Kan Stefan Löfven, likt en Per Albin Hansson, försöka dupera svenska folket med påståendet att ”Vår incidentberedskap är god.”?
Nej, det kan han inte.
Sverige har en konteramiral, Anders Grenstad, som erkänner att Försvarsmakten saknar förmågan att bedriva avancerad ubåtsjakt: ”Det är en del byggstenar som saknas.”
Sverige har en försvarsminister, Peter Hultqvist (S), som nonchalant viftar bort skandalen med att vi saknar ubåtsjaktshelikoptrar: ”Det är ingen ny uppgift”. Helikoptrarna ska komma om ett par år, meddelar försvarsministern.
Detta är ett enda stort inbjudningskort till den ryska marinen: Välkommen in på svenskt territorialvatten. Sannolikheten för att det svenska veckoförsvaret – som dessutom är under uppbyggnad – ska kunna knipa en rysk undervattensfarkost är extremt liten.
Att den misstänkta farkosten – låt oss för enkelhetens skull kalla den ubåt – är rysk torde vara säkert. Försvaret dementerar visserligen SvD:s uppgift om nödsignaler till flottbasen i Kaliningrad, men vad som är att betrakta som ”nödsignal” är också töjbart. SvD:s Mikael Holmström är försvarsjournalistikens Zlatan, hans rapportering är ytterst trovärdig och ska tas på största allvar.
Informationsutbytet och samarbetet med Nato är i dag på en helt annan nivå än under 1980-talets ubåtsjakter. Det betyder att en ubåt från något Natoland kan uteslutas, och att den svenska marinen under ubåtsjakten får underrättelsehjälp från bland annat våra Natogrannar runt Östersjön.
Försvarsmakten var på den senaste presskonferensen ovanligt öppen. Förhoppningsvis har man insett att onödigt hemlighetsmakeri tär på förtroendet. Det aktuella området där tre observationer av den nu misstänkta ubåten nu gjorts, har alltså varit föremål för främmande underrättelseverksamhet under många år.
Det är märkligt att den informationen inte har delgivits allmänheten tidigare. Då hade kanske ÖB Sverker Gustafssons desperata rop på pengahjälp – marinen måste kanske avvecklas – i Almedalen för ett par år sedan bitit på regeringen Reinfeldt.
Möjligen fick vi en indikation på hur pessimistiskt – och realistiskt – försvaret ser på möjligheten att få upp den ryska ubåten till ytan och bevisa denna allvarliga kränkning. Konteramiral Grenstad förklarade nämligen att oavsett vad som sker så måste insatsen betraktas som ”lyckad” eftersom man varit snabbt på plats. Alltså ungefär som när en svensk skidåkare jublar över en 22:a plats i skid-VM.
Grenstads uttalande är anmärkningsvärt, men det står i paritet med riksdagens ambitionsnivå för det svenska försvaret.
Att Sverige saknar ubåtsjaktshelikoptrar må vara känt, Peter Hultqvist, men det förblir ändå en av alla dessa försvarspolitiska skandaler. Och regeringen Reinfeldt var med och avvecklade Helikopter 4-systemet trots att efterträdaren Helikopter 14-systemet blivit kraftigt försenat. I december 2012 sålde försvaret tio helikoptrar 4 till ett amerikanskt företag som skulle använda dem till vattenbombning vid skogsbränder. Vilken tur att det inkompetenta Sverige fick hjälp av italienska och franska flygplan under branden i Västmanland.
En sak är säker: Hade det bara funnits en svensk helikoptertillverkare, och i Wallenbergs ägo, så skulle det ha funnits gott om ubåtsjaktshelikoptrar i Stockholms skärgård i dag. Den svenska försvarspolitikens karaktär av industripolitik utgör också en delförklaring till varför ryska ubåtar kan frekventera den svenska skärgården.