I Finland väntar en smärre regeringskris på grund av ett kärnkraftsbeslut. Jag skriver smärre, för Alexanders Stubbs breda samlingsregering överlever även om De Gröna skulle lämna i protest.
Att bygga ny kärnkraft är klimatsmart, men det har också ett säkerhetspolitiskt syfte: Västeuropas beroende av rysk olja och gas måste minska.
Därför är Merkels panikstängning av den tyska kärnkraften så extremt kontraproduktiv. Både kol- och ryssberoendet ökar.
I Finland byggs det dock kärnkraft. Olkiluoto 3 är kraftigt försenad och har sprängt alla budgetramar. Men Finland är också på gång att bygga ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, ungefär mittemot Skellefteå. Och det finns möjligen en blomstrande exportmarknad till Sverige på sikt om vi förtidsavvecklar våra fungerande reaktorer.
Typiskt för vår svenska navelskådande valrörelse har detta finska kärnkraftsbygge – 14 mil från Skellefteå – inte alls uppmärksammats av partier eller nyhetsredaktioner i fjollträsk – Stockholm. Det är också symptomatiskt för det storsvenska ointresset för vad som sker i våra nordisk grannländer.
För detta så kallade Fennovoimaprojekt är sig en skandal. Finland vill givetvis minska sitt energiberoende av Ryssland. Och vad gör då finnarna? De låter inte bara ryska statens kärnkraftsbolag Rosatom leverera reaktorn till Fennovoima, de låter också Rosatom bli 34-procentig delägare i kärnkraftverket!
Hur detta är möjligt kan man fråga sig. En förklaring är att ryska staten subventionerar reaktorn och därmed ger finnarna ”An offer they can’t refuse.”
Men vägrat borde Finland givetvis ha gjort.
Dessutom brukar den västliga kärnkraftsexpertisen inte direkt jubla över denna ryska reaktortyp med hänvisning till dess tveksamma säkerhetsnormer.
Nåväl. I dag, torsdag, väntas en djupt oenig regering ta ställning till huruvida Fennovoima ska få gå vidare med sitt kärnkraftverk. Politikerna har nämligen fått lite kalla fötter och kräver nu en ”inhemsk” ägarandel på minst 60 procent i projektet. Det inhemska är lika med EU eftersom Finland inte kan diskriminera investerare från andra EU-länder. Ett stalltips är att beslutet skjuts upp.
De Gröna under ledning av Ville Niinistö – Maria Wetterstrands ex-make – lämnar regeringen om regeringen säger ja. Riksdagen har sedan sista ordet..
Niinistö har varnat för att det handlar om ”finlandisering”, det vill säga den gamla sortens försiktiga hänsynstagande till sovjetiska intressen.
Och Niinistö tycks ha helt rätt i sak. Medan USA och EU nu skärper sanktionerna mot Ryssland har Finland en försvarsminister, Carl Haglund, som även borde oroa oss i Sverige.
Haglund från Svenska Folkpartiet varnar för att ett nej till Fennovoima ”skulle vara ett allvarligt säkerhetspolitiskt val och en ganska tydlig och stark markering mot Ryssland i en fientlig bemärkelse”.
Haglund har också sagt: ”Vi skulle visa att vi inte tycker att Ryssland är en trygg granne.”
Ja, i vilken verklighet lever egentligen Finlands försvarsminister, kan man undra. Hur många finnar upplever i dag att Ryssland är en trygg granne och leds av en fredsälskande Vladimir Putin? Nationens två procent av kvarvarande Moskvatrogna kommunister?
I skuggan av Ukrainakrisen är finlandiseringen av Finland uppenbart ett problem. Och det är det svensk-finska försvarssamarbetet som såväl Håkan Juholt som hans efterträdare Stefan Löfven lyft fram som vårt fantastiska Nato-substitut. Moi, moi.
ERIC ERFORS